mR

Jag stirrade ner i avgrunden och kände avsmak. Illamåendet kom från ingenstans. Min spegelbild var knappt synlig i det mörka vattnet, jag var lika suddig som mina minnen var.
Minnen från en annan livstid, så kändes det åtminstone nu. Kalla kårar gick längs min ryggrad när jag tillät mig själv att minnas de sista sekunderna, den sista berörningen.
Den sista kyssen.
Rädslan var borta, i alla fall till vis del. Den enda rädslan jag kände nu var att glömma. Det skrämde mig, att man kunde glömma bort betydelsefulla minnen. Minnen som man älskat.
När fotstegen som jag trott var hallucinationer kom närmare drog jag ett skälvande andetag och andades ut i den svala vårnatten.
Våra liv var på väg att förändras. För alltid.