mR

När mörkret föll runt oss var dina andetag allt jag kunde känna. Vetskapen om att du befann dig i samma rum som mig fick nackhåren att resa sig. Du var källan till så mycket hat och ilska inom mig. Men på samma gång var du det jag levde för. Tankarna på dig nära intill mig var allt som fanns i mitt huvud.
När dina fingertoppar nuddade min hals rös jag till och slöt ögonen, jag pressade ihop dem så gått jag kunde.
På ett sätt önskade jag att du skulle försvunnit igen när jag väl öppnade ögonen igen, att jag skulle befinna mig någon annanstans. Så långt bort från dig som jag kunde.
Men inom mig, den starkaste viljan inom mig, ville att du skulle finnas kvar i min närhet. 
Du uttalade mitt namn med försiktiga bokstäver, varje bokstav fick en betydelse. 
Dina fingrar slöt sig om mina, kramade dem mjukt, nästan krampaktigt, och jag kunde äntligen känna dina andetag mot min kind.
En oväntad känsla exploderade inom mig och fick mig att kippa efter andan. 
Det svartnade. Mörknade. Och du försvann, som så många gånger förut.